Däremellan verkar allt normalt, men så är inte riktigt fallet. På skalan är jag förvisso ‘normalbegåvad i övre genomsnittet’ men under genomsnitt gällande snabbhet & utförande. Alltså smart, men har svårt att komma till skott. Var för sig funkar mina egenskaper rätt bra, men när jag måste kombinera dem får jag svårt.
Dock säger de att jag har kompencerat mina brister bra genom att bli bättre på andra områden där jag varit stark redan från början.

Sen har vi muren jag känt hela mitt liv mellan mig & andra, muren jag trodde jag hade byggt själv… Jag är född med den. Den är en del av mina autistiska drag, vilket förklarar varför jag aldrig kunnat välja bort den. Och varför jag så ofta känner mig som ett ufo i jämförelse med min omgivning.
‘Du tänker på så konstiga saker’ brukar jag få höra. Jag har inte förstått det förns nu… För det är sant, jag tänker inte som de flesta andra.

Så här långt känns min diagnos bra, den har hjälpt mig med mitt pussel & förhoppningsvis kanske den kan hjälpa andra att förstå mig också.

Han lämnar mig när jag behöver honom som mest, kvar står jag & undrar vad det var som hände.

Tystnaden ekar, ingen förklaring. Bara… Borta.

Blod på golvet. Igen.

[ November 2007, Rebecka LVM ]

Jo, på något konstigt sätt. Jag är väl lite destruktiv som vanligt…

Kvicksand. Ju mer jag kämpar desto trögare går det. Motgång på motgång, tills tornet är så högt & överväldigande att jag inte ser något annat. Tills jag inte är något annat…

Samtidigt som jag knasar till det så fort ngt bra väl börjar närma sig. & jag lär fortsätta i spiralen tills jag får hjälp att hantera motgångarna som rasar mot mig under vägen…

Det gör redan ont i magen, sista träffen med psykologen kändes knas. Jag vet inte hur det blir, han börja prata om morsan & min tidigare dåliga relation till henne.

Något om att ”det är något specellt med relationen mellan mor & dotter” som jag inte fattar…
Vi hade inget speciellt på den tiden & hur ska man som barn kunna sakna något man inte känner till att det kan finnas? Jag hade redan flyttat när jag började koppla det där. & vi har ju något speciellt idag, men det förändrar inte min problematik!

Det är för enkelt att skylla på min barndom, den har man redan plockat isär & försökt analysera sönder i 15 år & det har inte förändrat ett dugg.

Därav magont & nervositet. :/

Jag fick mina första ätstörningar mot slutet av tonåren, innan dess kunde jag äta vad som helst & hur mkt som helst.
Sen levde jag med någon som i sin rädsla att mista mig indoktrinerade lilla mig på blott 48 kg att jag var tjock… Efter något år eller så började jag tro på det.
& så hade jag ju hittat amfetaminet redan & visste att det fanns en lösning…

Sen har det pendlat med vikten. Upp när jag hållit mig ren, ner under mina aktiva perioder… Som mest var jag uppe på 80 kg, och jag är inte särskilt lång, då fick jag heta ankan ett tag…
Skämt å sido. Det är allvar nu.

Mitt stora problem har varit mer av anorektiskt slag, att inte äta alls eller mkt lite. Idag har problemet tagit en ny vändning, jag hetsäter för hundratals kronor sen en tid tillbaka & har nu börjat spy upp det. & vill genast äta lite till…

Jag kan inte fly i drogen längre, jag flyr i köpande & mat! Jag hatar mig själv & min kropp mer och mer i takt med att magen växer i spegeln.

Värst av allt idag var nog att det kändes så skönt att kräkas, hur sjukt det än låter… För sjukt är det. Sjuk är jag.

Signalerna man sänder när det accepteras kan vara fatala…

Jag är ju här för att jag behöver regler, struktur & rutin. Om somliga kan göra precis som de vill utan konsekvenser, vad är det då som hindrar mig att göra likadant? …åka ner på stan & ta en öl kanske?

Nej, sugen är jag inte, men onekligen drar allt detta igång gamla tanke- & beteendemönster i mig…

Usch!

Som om det inte är jobbigt nog ändå. Mer & mer kommer tillbaka av allt det där jag inte orkar leva med, som jag inte kan hantera. Det där som gör mig så trött på mig själv… Rastlösheten, tröttheten, förvirringen, glömskan. & mitt i allt det kämpar jag för att inte kliva på igen!

Om jag bara fick tag på Honom så skulle tillvaron vara så perfekt den kan bli för stunden…